1988 köpte jag en fyrlängad gård som hade stått tom 56 år.

Sedan 1932 hade den stått där vid havet, i den skånska dimman, ensamt och igenbommat - orört som en husjungfru. 

Ingen hade förstört dess själ med modern plastikkirurgi.

Allt var original, oförstört. Gamla väggmålningar, tapeter, handtag, dörrar – allt fanns kvar. Husets tak, golv, väggar var i det närmaste helt och jag kände, jag visste, att det var friskt. Så det var bara formalia att anlita en besiktningsman. Men man ska ju göra det för att gardera sig mot mögel, ruttna tak, husbock och andra obehaliga överraskningar. 

– Jauuu du, de blir dyrt det här! sa besiktningsmannen. Du måste riva upp golvet, isolera och lägga nytt. Och sänka taket. Och riva ut alla fönster och sätta in nya, treglas, det blir dyrt, vet du, det är många fönster. 

– Jauuu du, det blir dyrt det här, två, tre miljoner, minst.

Besiktningsmannen talade om en ekonomisk omöjlighet och jag vacklade. Men något inom mig var starkare och jag köpte huset ändå. Det måste finnas andra sätt, tänkte jag och började städa.

© 2020 Ylva Floreman

    This site was designed with the
    .com
    website builder. Create your website today.
    Start Now